Då är det över. Papper påskrivna och det man en gång trodde på som evigt, är över. Minns ju så väl hur jag kände för sju år sedan. Släpp. Aldrig. In. Någon. Åtrå, tyck om, känn, men aldrig hela vägen. Det är inte värt det.
Fast. Jo. Det var det. Kunde gjort så mycket annorlunda. Men jag gav allt. På gott och fruktansvärt mycket ont. Och det jag kan få med mig av den här resan, utöver trasigt hjärta och ännu en djup reva i själen, är en vishet. För skedde inte allt såsom nu skett, hade jag inte tvingats förändra mitt liv. Och det har ett värde mycket större än en bodelning lr nåt annat av materiellt värde.
Och kvinnan i fråga, kan äntligen få ett lugn och bygga upp det som var hon. Det är hon värd. Minst sagt.
Nog om detta. Imorgon får jag träffa min son. Vi har lite bus på g. Vi fnissade gott åt buset vi planerat. Äntligen positiv energi och näring.
John Blund. Ko hit nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar